lördag 28 oktober 2017

Så gick det till när jag blev inredare - del 1

Att våga hoppa

För tre år sedan tog jag ett beslut som helt förändrade mitt liv. Då började jag nämligen plugga till inredare och idag är jag certifierad inredare och stylist med eget företag. Ett beslut jag är så oerhört glad och tacksam för varje dag.

Det här var dock inte ett lätt beslut att ta men jag kände att det är nu eller aldrig ska jag göra detta! Dock var vägen fram till beslutet kantat av en otroligt tuff tid och en krokig resa har lett fram till där jag är idag.

Jag skriver detta mycket för min egen skull och för att jag tänker att jag är lyckligt lottad som får göra det jag brinner för men också för att jag vet att många av er funderar på att ta ett sådant steg.

Så vi tar det från början.



Jag hade jobbat på marknadsavdelningen på ett stort internationellt it-företag i många år och var ansvarig för både extern och intern kommunikation. Ett otroligt stressigt jobb där jag jobbade med kollegor i olika världsdelar och där man aldrig var riktigt ledig. Både företaget och jag själv ställde höga krav på mig och det var långa dagar och ständigt frågor som behövde besvaras och beslut som skulle tas nästan alla tider på dygnet. Samtidigt var det ju roligt och utmanande. Men hur mycket jag än jobbade så räckte jag aldrig till och kraven blev högre och högre.

Den våren var jag ansvarig för lansering av en ny extern websida vilket krävde väldigt mycket av mig. Jag kände mer och mer att krafterna och orken inte längre fanns där. Under denna period sov jag jättedåligt. Trots att jag var så trött så det kändes som om jag skulle kunna sitta upp och sova, kroppen var tung och hjärnan var tom av sömnbrist, gick det inte att sova. Ofta somnade jag till men sedan vaknade jag efter någon timme och hjärnan gick på högvarv och sen snurrade jag runt bland täcken och kuddar resten av natten tills det var dags att stiga upp. Jag var så trött att jag mådde illa, det var en viljeansträngning av sätta ner fötterna på golvet, jag tvingades att sitta på toalocket och lägga make-up och borsta håret för jag orkade inte stå upp, kände mig alldeles svag. Ändå körde jag på, lyssnade inte alls på kroppen utan pressade mig bara mer och mer. Andra orkar ju. Andra fixar ju.

Efter ett tag började jag få mer och mer ont i lederna och musklerna. Kunde knappt öppna och sluta händerna. Det värkte i armar och ben, axlarna och ryggen gjorde ont. Det gjorde ont i fotsulorna när jag steg upp ur sängen. Inte konstigt så mycket som jag jobbar tänkte jag och som sitter framför datorn 12-14 timmar varje dag. Måste försöka röra mer på mig. Och jag som alltid varit i form, gillat min kropp kände plötsligt att jag gick upp i vikt, byxorna spände i midjan, jag kände mig svullen och plufsig. Ändå åt jag inte mycket. Mådde illa och slarvade med lunchen. Men hur skulle jag få in även motion på det redan överfulla dagskontot? Tiden och orken fattades mig.

I början av maj det året kände jag att något var riktigt fel i kroppen. Jag var totalt slut och mådde riktigt dåligt. Jag vaknade på natten och hjärtat bankade som besatt, jag hade ett tryck över bröstet, lakanet var dyblött av svett, det var som om hela kroppen gick på övervarv. Varje liten led gjorde ont och jag ville mest krypa under täcket och gråta. Kände att jag måste iväg till en läkare. Tänk om jag var allvarligt sjuk...?

Blev undersökt och hade en vilopuls på 93 och skyhögt blodtryck (jag som annars har jättelågt blodtryck och blir yr och snurrig om jag reser mig för snabbt). Läkaren konstaterade att jag var totalt utmattad, jag hade mycket kraftig magkatarr, kroppen var sönderstressad och gick på högvarv, sa åt mig att jag måste ta en time-out här och nu annars var risken överhängande för att något väldigt allvarligt kunde inträffa. Jag fattade knappt vad han sa då, var helt snurrig och matt, men efter att ha tagit blodprover, hämtat ut magsårsmedicin och satt med ett sjukskrivningsintyg i handen började jag förstå vidden av det hela. Herregud, vad är allt annat värt egentligen när man blir riktigt sjuk. Inte ett skvatt! Nu kanske det var dags att tänka lite på sig själv. För första gången under mitt yrkesverksamma liv tillät jag mig att bli sjuk, satte på out-of-office på datorn och loggade ut, skickade in sjukintyg.

Två dagar sedan ringde läkaren och sa att vi skulle ta om och fler prover och några dagar senare konstaterades att jag hade hypotyreos. På något sätt var det skönt att få en etikett och förståelse på varför jag mått som jag gjorde. Jag var inte gammal och sliten och överkänslig och icke stresstålig. Jag hade en sjukdom som gör att kroppen går på lågvarv och som behöver medicin för att få igång sköldkörtelhormonet. Men istället för att lyssna på kroppens signaler om att varva ner hade jag gjort precis tvärtom. Jag bara körde på, pressade mig mer och mer, tills kroppen slutligen kraschade. Som den där motorn som inte får tillräckligt med bensin. Det går bra ett tag, ganska länge faktiskt. Det hackar och hostar och rosslar lite men man kör vidare ändå. Tänker att det blir säkert bra snart, det går över av sig själv, någon service behövs inte. Men till slut kommer dagen då motorn inte orkar dra längre, alla reserver är slut och den lilla bilen stannar med ett ryck.


Jag fick börja medicinera med Levaxin och det måste jag göra livet ut. Det tar tid att ställa in rätt dos och på grund av hög puls och blodtryck var jag tvungen att jag börja lågt. Det var en enorm trötthet som drabbat mig. Som om någon tryckt en tung blöt filt över mig och som jag inte orkade lyfta bort. Det värkte i kroppen. Tyvärr visade proverna till en början att kroppen inte svarat på medicinen. Det hade vänt men marginellt. Läkaren sa att man måste ha tålamod, det kan ta lång tid att ställa in rätt dos, viktigt att lyssna på kroppen. Att överdosera kan få motsatt effekt och då är det som att backa tillbaka till ruta ett igen. Hypeteros är en kronisk sjukdom som man måste lära sig leva med.

Under denna period flyttade jag också tillfälligt från lägenheten i stan till vårt Casa Vik som på den tiden var vårt fritidshus men det var här jag fann en smula lugn och där jag kunde tillåta mig att vila och fundera. För efter ett tag förstod jag att jag inte skulle kunna gå tillbaka till mitt gamla jobb. Och vad gör man då mitt i livet???

Och det tog tid att läka och det tog tid att ta stora beslut men drygt ett år senare bestämde jag mig för att det var en utbildning jag ville satsa på. Jag ville läsa till inredare. Jag ville göra ett försök att utbilda mig för att kunna jobba med min stora passion i livet - INREDNING.

När jag bestämt mig kom ett lugn över mig som jag inte känt på evigheter - för nu hade jag bestämt mig och detta var vägen framåt. Jag tog steget och HOPPADE ut i det okända.

Vad jag läste och hur den resan gick till skriver jag om snart!


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar