Sen blev det höst och vinter och vi flyttade in trädet i orangeriet. Och där nånstans gick det snett. Det började tappa massor av blad men jag googlade och det var visst bara normalt. Vi vattnade sådär lagom och det fick mycket ljus och en temperatur runt 10 grader. Bästa förutsättningarna helt enkelt. Men sen upptäckte vi en klibbig massa på de stackars få blad som fortfarande hängde lite löst på en ensam gren. Då fick det flytta ut i förrådet för vi ville inte riskera att det där klibbiga skulle smitta ner alla andra övervintrande växter i orangeriet.
Ja där stod det sedan och skämdes och efter vintern åkte det på soptippen och vi konstaterade att citronträd var nog för svårt och för känsligt. Men så var vi ju som bekant på bloggevent hos Apotekarns Trädgård och Peter Englander spände ögonen i oss och sa att det minsann var vår f-bannade SKYLDIGHET som Österlenbor att odla citron och aprikos och persika och fikon och valnöt...
Och där gick vi omkring inne i butiken och förfördes av doften från alla de vackra citronträden och med Peters ord ringande i öronen tittade vi på varandra och konstaterade att vi såklart skulle ge citronen en andra chans. Det var bara ett måndagsexemplar vi fått förra gången och nu köpte vi inte bara ett utan TVÅ träd som ska få pryda och rama in framsidan av orangeriet.
Citrusjord och citrusnäring fick komma med hem och sen planterades dessa två skönheter ner i varsin terracottakruka och ställdes på plats. Det blev så bra att jag nästan tog små glädjeskutt när jag stod och beundrade skapelsen i solen. Nu håller vi tummar och tår för att vi ska lyckas som citronodlare!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar