onsdag 18 februari 2015

När sorgen och saknaden inte vet några gränser

Igår kom dagen jag så länge fruktat. Dagen då vi blev tvingade att ta farväl av vår älskade lilla Wilma. Det känns som om mitt hjärta håller på att slitas i tusen bitar och tårarna rinner i en strid ström. Det är så tomt, så tomt. Varje liten millimeter av vårt hus påminner om henne. Där korgen brukade stå, och hennes matskålar, mattan hon brukade ligga på, fårskinnen som hon knycklade ihop och la sig på, tvätthögarna, den lilla plätten i trädgården borta vid häcken där hon själv gick ut och kissade, hur hon brukade leka med sin leksak under bordet och puffa på våra fötter när vi satt och åt, alla kuddar hon älskade att brotta ner i soffan, hennes låda med saker i byrån i hallen..... och ytterligare hundra andra saker och platser.

Nästan 14 år fick vi ha tillsammans. Så mycket glädje vi har haft med denna lilla trofasta vän. Den finaste, klokaste man kan tänka sig. Ett bra liv fick hon med så många som tyckte om och älskade henne. De sista två åren tillbringade vi i i princip dygnet runt med henne och hon behövde sällan vara ensam. Som en liten skugga följde hon oss i huset. Det går nog aldrig att fixa sig en kopp kaffe utan att tänka på att hon också ville fika med oss.

Du fattas oss Wilma <3 Vår älskade änglahund <3





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar